Boken har dramatiserats och iscensatts världen runt, också på Helsingborgs stadsteater vid flera tillfällen. I söndags var det Teater Kapija, Sveriges sydligaste, som lockade hit de vittberesta huvudaktörerna, Lille prinsen och hans vän flygaren, till Dunkers teatersal. Där hade man trollat fram en bit öken med sandmatta i bästa honungsfärg. Pilotens plan får motorfel och råkar nödlanda just där. Han är ensam och till bebodda trakter är det hundratals mil. Uttröttad och förtvivlad somnar flygaren. Nästa morgon, simsalabim, så dimper en liten pojke, Lille prinsen, ner i öknen, i precis samma sandhög! Han har helt sonika ramlat ned från sin alltför lilla egna planet.

Mötet mellan den lilla människan och den stora bland öknens sanddyner under gnistrande stjärnhimmel blir utgångspunkten för berättelsens många äventyr. Pojken ser världen på barnents klarsynta sätt och förundras över de besynnerliga människor som han möter på jorden, men också på övriga planeter han hinner besöka. Han delger sin nye vän, piloten, sina tankar, idéer och drömmar och mellan de två uppstår snart stark gemenskap. Flygaren blir prinsens tvillingsjäl på jorden.

Många dråpliga episoder får vi bevittna. Bland galenskaperna måste nämnas affärsmannen som samlar stjärnor som han tror sig själv ha upptäckt och därför menar sig äga, sådär femhundramiljonersextusentvå är det väl minst. Han räknar, skriver upp, låser in papperslappen med antalet i en stor låda. Promenera hinner han aldrig, har knappt tid att sova.

Mycket uppiggad blir man av räven som så gärna vill bli kompis med Lille prinsen. Egentligen är den listige typen en fullfjädrad filosof och Lille prinsen gilllar honom. "Det är bara med hjärtat man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen." Platon kunde inte ha uttryckt sig bättre!

Inte går det att glömma den röda, vackra rosen heller. Litet fåfäng och våpig är hon. Men Lille prinsen tänker på henne, oroar sig för att något lamm ska äta upp henne till exempel. Hon har bara fyra taggar att försvara sig med. Kanske är hon kvar på planeten han lämnat, man kan aldrig så noga veta.

Regissören har skapat en ömsint och mycket rolig föreställning och lyckats ta vara på den poetiska ton som utmärker boken. Trots den förkortade scenversionen har han hittat ett bra stycke av bokens själ. Och skådespelarna är utmärkta, de trivs påtagligt i sina roller. Janna Eriksson som Lille prinsen har varit lyhörd för hans speciella personlighet. Pigg, litet full i sjutton, nyfiken, klok och en liten strimma vemod. Flygaren har i sin roll en mer jordnära karaktär. Men i takt med att vänskapen växer kastar han misstron överbord, rakt ut i oändliga Sahara.

Hoppas Kapija kommer igen snart, det finns så många barn och vuxna som skulle önska få följa med på en sådan här rymdfärd.

Ulla Pagrot