Det görs för lite självbiografi på teatern. Frågan är varför.

Kanske för att skådespelare är så vana att spela en roll att de inte vågar ta steget att spela sig själva.

Det krävs ett stort mod: och ett sådant genomsyrar varenda sekund av Teater Kapijas senaste föreställning om Mladen Purics egen barndom. För det här är den typen av historia som aldrig går att gömma undan, men ändå svårligen låter sig berättas.

När Mladen Purics och Janna Erikssons son föds bryter Mladen ihop av rädsla för att han inte ska klara av sitt faderskap. Janna uppmuntrar honom att berätta om sin barndom för sonen med hjälp av en videodagbok – och så får vi följa den rörande historien om en liten pojke som genom en grym kombination av ödets makt och pappans våld tas ifrån den torftiga kärlek han får. Allt är mycket vackert komponerat i en stillsam iscensättning som stannar i känslorna trots den yttre dramatiken, och varvar videoprojektion med gestaltande scener, sånger och skuggspel.

Föreställningen drar visserligen omkring med en del barlast – som prat om inkapslade känslor och alltför konstruerade scener där skådespelarna framträder som sig själva. Men det är ändå petitesser.

Kameran skyddar Mladen Puric från publikens blickar samtidigt som hans projicerade ansikte förstärker det hudlösa framträdandet. Och på slutet griper han hårt om mitt hjärta utan att släppa.

Nu ska Teater Kapija ut på turné, men i sommar spelar de föreställningen på sin årliga sommarfestival. Det är en utflykt jag varmt rekommenderar.