För Teater Kapijas uppsättning av Jaktgeväret, byggd på den japanske författaren Yasushi Inoues debutbok är just stor konst, en inträngande och spännande berättelse om kärlekens väsen.

Ett stycke suverän soloteater med Janna Eriksson som bär fram tre kvinnoporträtt, alla med sin version av samma förlopp. Samma? Nej, sanningen om kärleken måste nog alltid vila i betraktarens öga.

Vi lämnar föreställningen upprymda och smått hänförda, men några definitiva svar får vi inte. Inte ens på frågan om vad som är störst: att älska eller att bli älskad.

Öppningen är finurlig. Författaren träder fram och berättar om hur en dikt i japanska jägarförbundets tidskrift resulterat i att han får ett brev från en man som tycker sig beskriven i dikten. Mannen bifogar ytterligare tre avskedsbrev skrivna av honom närstående kvinnor.

Det är dessa tre kvinnor som nu i Janna Erikssons kropp tar gestalt på den sparsmakat svärtade scenen vars fond endast tecknas med tre vita bårder. Längst fram två piedestaler. På den ena en flaska, på den andra sminkattiraljer. I mitten en fällstol av den typ som brukar tillskrivas regissörer.

Shooko är dotter till Saiko som i sin tur är kusin med Midori. Shooko dansar sig in på scenen, med aggressivt kraftfulla rörelser men med full kontroll. Dans ska det nu vara på teater, men jag är i förstone inte klar över innebörden.

Sedan berättar hon sitt brev. Om hur hon när hon läser sin döende mors dagbok upptäcker att modern i tretton år haft ett förhållande med kusinen Midoris man. Hon är chockad, finner dagbokstextens syndautgjutelser och hafsiga språk generande, som om historien var sjaskig och ville klibba fast.

Hon tecknar också bakgrunden, den om hur fadern en gång bedrog både mor och dotter och sen försvann ur deras liv. Shooko berättar sakligt och pregnant. Man lyssnar med stigande uppmärksamhet, berättelsen är spännande som en deckare, men det finns ingen mördare, fallet kommer inte ta få någon slutlig lösning, frågorna kommer att bli fler än svaren.

Shokoo dansar ut sin upprördhet, som om hon ville göra sig fri, skapa sig sitt eget liv, oberoende av den äldre generationens trauma.

Sedan skiftar hon karaktär och blir till moderns kusin Midori, den bedragna. Med sminket målar hon i sig i bitterhetens och besvikelsens hörn. Hon blir till svalt elegant, i aftondress, i högklackat, röda läppar och mouche på kinden. Hon anklagar sin man för kärlekslöshet och berättar historien om hur hon en dag för tretton år sedan upptäckte mannen tillsammans med kusinen Saiko, klädd i duvblå sidenjacka med rödvioletta tistelblommor. Hon såg dem men förmådde sig inte ingripa. Sen dess har hon fördrivit äktenskapet med prydliga men likgiltiga förbindelser; konstnärer, poeter, jockeys. Hon rör sig formfulländat, talar i utsökta metaforer, men språket blir ändå en smula parfymerat, kan inte dölja tomheten.

Om Midori lever i besvikelsens tecken bottnar modern Saikos grundläggande upplevelse i den första mannens svek. Saiko erinrar sig en engelsktimme i skolan där man behandlade aktiva och passiva verb ställer frågan på sin spets: vill man älska eller bli älskad. Alla hennes klasskamrater utom en föredrog det senare.

Javisst, det är bekvämare. Och vi kan tänka vidare i de socialterapeutiska banor som talar om vikten om att "bli sedd" eller bli " bekräftad".

Men för att bli allt detta ska bli till måste där finnas en som älskar, en som ser , en som bekräftar. Frågan är inte mindre brännande i en kultur där ordet "älska" numer blivit synonym med att ha samlag, "ha sex".

Saiko vittnar om den oerhörda kärlekslycka som beskurits henne i tretton år, men hon berättar också om hur hennes förmåga att älska försvunnit och att hon hela tiden, mannen ovetande, nöjt sig med att bli älskad. De båda har trott sig hålla sin förbindelse hemlig, men på dödsbädden där hon bär sin duvblå sidenjacka med rödvioletta tistelblommor låter kusinen Midori förstå att hon känt till historien hela tiden.

Och Saiko frågar sig om hon i det ögonblicket slutligen ska få mannen eller om hon nu ska överlämna honom åt kusinen. Men kusinen lämnar rummet och frågan blir hängande i luften.

Liksom den om vad vi föredrar: att älska eller bli älskad? Vänder vi på steken och ställer valet mellan att hata eller bli hatad är svaret enklare.

Saiko har erfarit lyckan att bli älskad, men berövats möjligheten att älska.

Så blir då frågan om kärlekens innersta väsen till något som är större än "lycka".

Och vi sitter där handfallna, drabbade av den konstnärliga kraft med vilken frågorna ställs.

Janna Eriksson gör en suverän prestation i en lysande föreställning med en stiliserad replikföring som bara går mot allt djupare förtätning.

Till detta ett i det ett musikval som kongenialt ackompanjerar berättandet.

Det var länge sedan jag såg så stark och så angelägen teater.

Bara en invändning som handlar mer om konstens villkor än om dess innebörd.

När Saiko påbörjar sin monolog drar plötsligt fläktarna i gång i studion så att förtätningen riskeras. Nu är Janna Erikssons starkare än så, men det är trist att på Folkets hus inte har bättre koll.

Leif Larsson