PERSONVAL I dessa de yttersta av vargjaktstider bör man göra ett besök på Östasiatiska museet där Teater Kapija just nu spelar "Jaktgeväret" av japanen Yasushi Inoue. Här turneras jaktens intrikata gåta på ett fascinerande sätt. Motivet är sambandet mellan ett blankputsat, bloddrypande jaktgevär och människans ensamhet. Jägaren rör sig ljudlöst genom landskapet, hans ryggtavla är frusen till is. Tre brev berättar hans historia.

Det första är författat av dottern till en nyss avliden kvinna, och jägaren, visar det sig, var denna kvinnas älskare under treton år. Han är också dotterns farbror, men förbindelsen har hållits hemlig för henne. Sanningen – men framför allt hemligheten – krossar henne, som den nyss krossat hennes mor. Hon orkade inte leva med sin lögn längre. Jägaren-älskaren har fällt två byten med ett skott.

Nästa brev kan ses som en rekyl, nu träffar hans egen kula honom själv. Det är hans bedragna hustru som skriver. Hon berättar att hon hela tiden känt till förhållandet mellan honom och den andra kvinnan. Hemlighetsmakeriet har alltså varit helt onödigt – samtidigt som det förstört deras äktenskap och deras liv.

Det sista brevet är skrivet av den döda kvinnan själv, strax innan hon tar livet av sig. Nu är det offret som avlossar skottet. Jägaren har visserligen gjort henne lycklig med sin kärlek, men den var aldrigt ömsesidig. Hon har endast använt honom för att komma över sin mans otrohet. En ny kula viner genom luften, nu är det älskaren som träffas.

Jag sitter som förhäxad av denna japanskt sparsmakade, perfekt genomförda moralitet. Jägaren är sitt eget byte, erotiken en dödsdans. Alla skott är bumeranger.

Kerstin Vinterhed