Vi såg i henne en symbol för överbryggande mellan kulturer och vi beslutade oss för att göra en föreställning om henne. Vi åkte till Nordafrika. Vi åkte till öknen. Vi reste i hennes fotspår. Vi letade efter hopp. Men våra hjärtan krossades av den krassa verklighet som kvinnorna lever under. De som, precis som på Isabelles tid, fortfarande är ”...fångar, berövade de mest grundläggande rättigheter i världen, rätten att leva, att tänka, att se solen...att bli respekterade för sin personlighet.”

Föreställningen kom därför att handla inte bara om Isabelle. Den är en blues, en ökenblues tillägnad dessa kvinnor. För om det finns något hopp så är det hos dem.

I föreställningen kommer en okänd kvinna in på ett svenskt mentalsjukhus. Hon har hittats irrande i öknen. Ingen vet vem hon är eller vad hon råkat ut för. Själv påstår hon sig vara Isabelle Eberhardt.

Det som följer är en smärtsam uppgörelse i vilken den okända kvinnan rannsakar sig själv och sina föreställningar om världen. I en explosiv sammandrabbning och med hjälp av kraftfull musik, konfronterar hon Isabelle Eberhardt som för hundra år sedan satte friheten högst av allt och samtidigt helhjärtat bekände sig till islams patriarkala regler.

ISABELLE – en ökenblues är en stark och kontroversiell föreställning. Den tar upp ett tabu: vår oförmåga att tala om kvinnoförtryck i andra kulturer. Den ställer frågan hur vi kan vara fria och samtidigt blunda för att så många inte är det.